Tack och hej!

London inte som resten av Storbritannien. London är en alldeles egen värld, med en egen kultur och egna regler. Här känner jag mig aldrig som en utlänning (vilket jag ofta gör då jag besöker resten av landet). Här är jag en Londonbo i mängden. Och trots att jag ibland tröttnar på staden kändes det otroligt skönt att komma hem i går. Eftersom jag är impulsiv bestämde jag mig för att ta det första morgontåget från Cardiff. Det var mörkt, regnigt och ruskigt då jag satte mig på tåget. Då vi hade rullat förbi Reading steg solen upp och jag tittade orangefärgade moln med en pirrig känsla i magen, bara en halvtimme kvar. Jag var till och med ivrig då jag steg av tåget i Paddington och trängde mig fram mellan stressade kontorsarbetare på väg till jobbet. Jag kände mig lycklig över att sitta på tunnelbanan. Och det är därför jag behöver komma bort från London, för att uppskatta det som finns här, för att uppskatta allt annat Storbritannien har att erbjuda. Cardiff var ingen dålig stad heller, men mer om det någon annan gång.

Nu visar det sig att man kan göra precis samma sak på Tumblr, men bättre! Nu känner jag mig alltså lite korkad som inte insett det här tidigare. Tumblr är helt fantastiskt. Därför tänker jag förhoppningsvis maniskt uppdatera mina fina nya bloggar lite längre än i två veckor den här gången.

Story blog – här samlar jag research och fakta om juttur jag arbetar med, lägger ut intervjuer, foton, artiklar, etc.

Daily life – egoblogg om vad som händer i mitt liv (mest flyttbilder hittills)

Jag har under sommaren bott i Notting Hill. Det var inte riktigt helt mitt eget val att landa här, men krafter utanför min kontroll (det vill säga bostadsmarknaden i London) gjorde att jag och min pojkvän blev tvungna att flytta hit i några månader. Nåja, Notting Hill är ju inte helt fel skulle de flesta säga. Här kan det kollektiva priset på bilarna som står parkerade längs med gatorna överstiga några miljoner pund. Här är kaféerna fulla av solbrända yummie mummies med yogaarmar och män som jobbar i Londons finansdistrikt. Det är med andra ord ett bekvämt område. Men det har sina nackdelar. Notting Hill är inte bekvämt om du tycker om att laga mat. Eller äta mat som inte kommer ur en plastlåda.

Nu tycker kanske ni som besökt Notting Hill att jag överdriver lite här. Visst finns det en fin frukt- och grönsaksmarknad längs med Portobello. Visst finns det en lokal slaktare och ett överväldigande utbud av fina restauranger. Men för någon som är van att gå till den lokala matbutiken, hämta hem en någorlunda ekologisk mix som håller för veckan, där har Notting Hill inte mycket att erbjuda.

Nära mig finns en Sainsburys och åtminstone tre Tescos. De hör till Storbritanniens största matbutiker. För någon vecka sedan öppnade Tesco en butik i staden Harrogate, vilket kanske inte låter som någon större nyhet. Men i Harrogate fanns den sista postkoden i Storbritannien där det inte fanns en Tesco. Nu finns det alltså en Tescobutik i varje postkod i hela landet. I många områden verkar det som om det finns en Tescobutik i varje kvarter. Butikskedjans specialtet är så kallade expressbutiker, där alla mat är inpaketerad i plast. Frukterna är färdigt uppdelade, fyra äpplen i en plastkartong, salladen är sköljd och lagd i påse, bönorna är pakterade i färdiga portioner. Fiffigt för stressade stadsbor. Men bekvämligheten kostar och skräpar ner.

Här i Notting Hill har jag ätit plastmat under hela sommaren. Delvis på grund av att jag är lat. Det är mycket enklare att gå till butiken runt hörnet och köpa mat som bara behöver avplastas och stoppas i ugnen än att gå till marknaden. Sen läser jag artiklar om det växande skräpberget i Storbritannien och hur snabbmat kan orsaka cancer och jag skäms och får ångest.

Nu är jag inte den enda i Storbritannien som är lite skeptisk till matbutikskedjorna. I bland annat staden Bristol och i norra London har demonstrationer hållits för att hindra Tesco och Sainsbury från att öppna butiker. I Stokes Croft i Bristol utbröt till och med kravaller då en Tesco öppnade i området. Invånare protesterade i sju dagar ända tills protesterna blev våldsamma och butikens skyltfönster förstördes. Trots det finns Tesco fortfarande kvar i Stokes Croft, en del av invånarna tycker antagligen ändå om att handla där.

Det finns alternativ till matbutikerna. Det går att handla på olika matmarknader eller besöka mindre lokala butiker. Det finns också flera företag som skickar ut ekologiska matlådor en gång i veckan. Jag försökte en gång beställa en matlåda och fick en härlig blandning närodlade potatisar, tomater och en blomkål. Tyvärr råkade det finnas en stor larv i blomkålen. En larv som dessutom lämnat en obestämd gul gegga inne i själva grönsaken. Det fick stadsbon i mig att rynka på näsan och slänga hela kålen. Det var ändå lättare att köpa färdighackad blomkål från Tesco. Österbottningen i mig skäms.

Nu har jag gett mig själv ett litet löfte. Då vi flyttar igen, då ska jag gå till ekologiska marknader och beställa en ekobox i veckan. Den maten ska räcka till under hela veckan och mina pengar ska gå till lokala jordbrukare i stället för stora matbutiker. Och varken larver eller lite mull ska få skrämma mig. Ett löfte som getts i radion borde väl ändå gå att hålla.

Förra lördagen var det nära att hetta till i London igen. De som gav sig ut på gatorna kring Aldgate och Liverpool street i östra London undrade snabbt om upploppen hade blossat upp igen. Kring tunnelbanestationerna var det fullt av polisbilar och flera gator kring Aldgate och Whitechapel var avstängda av kravallpoliser. Den här gången var polisen förberedd.

Extremhögerrörelsen English Defence League har länge hotat att hålla en marsch i London. Nu på lördagen skulle det bli av. Men de tusentals EDL-anhängare som samlats kring Aldgate kom inte längre än så, polisen såg till att de inte fick marschera. Det var första gången en demonstration bannlysts i London sedan kravallerna i Brixton på 80-talet. Men för alla som någon gång varit med om en EDL-marsch kom myndigheternas beslut som en lättnad.

EDL är en rasistisk extremistorganisation som bara riktar sitt hat mot muslimer. Till deras medlemmar hör den vita underklassen i Storbritannien. Det är oftast frågan om lågutbildade unga män som hamnat utanför samhället på ett eller annat sätt. Skillnaden mellan en EDL-marsch och fotbollshuliganism är inte speciellt stor, förutom att våldet den här gången riktas mot en folkgrupp.

För ungefär ett halvt år sedan bevakade jag en av EDLs marscher i staden Luton norr om London. Jag har rapporterat från många demonstrationer runt om i Storbritannien, men jag var inte förberedd på vad som väntade mig i Luton. Busslaster med arga upppumpade män hade anlänt till staden från resten av Storbritannien och också från andra delar av Europa. Där fanns också antifasciströrelser som brukar dyka upp under EDL-marscher, för att med mer eller mindre agressiva metoder visa att de inte accepterar fascism eller rasism. I Luton delade polisen in EDL och antifasciströrelserna i två läger redan vid tågstationen. EDL fick samlas bakom tågspåren, antifascisterna på andra sidan centrum. Mellan dem hade polisen lagt upp stora metallgrindar för att spärra av gator. En stad hade ödelagts för en dag.

EDL väljer ofta att hålla sina demonstrationer i områden med en stor muslimsk befolkning. En stor del av Lutons invånare är muslimer, samma gäller östra London där EDL samlades under helgen. Jag pratade med Lutonbor som sade att invånarna i staden lever i harmoni, att Luton vanligtvis är en trevlig om än ganska fattig stad. Jag pratade med unga antifascister som var arga på att polisen tagit bilder av dem för sina register. Och sedan gick jag till andra sidan tågspåren för att försöka intervjua EDL-anhängare. För att ta mig fram till dem måste jag först ta mig igenom några polisbarriärer och förbi en rad polishästar. I bakgrunden skällde polisens schäfrar i en av de många större polisfordon som samlats till platsen. Och framför mig stod en rasande massa unga vita män. De flesta hade ölburkar i handen, många hade den rödvita engelska flaggan St George’s cross kring axlarna. Alla verkade vara förberedda på våldsamheter.

Runt omkring mig sprang också några fotografer. De flesta av dem med hjälm och västar som skyddar mot knivhugg. ”Först ger sig EDL på invandrare, sen försöker de ge sig på polisen och om det inte lyckas ger de sig på journalisterna”, sade en fotograf som varit med förut. Han gav mig rådet att ta mig därifrån innan stämningen blev ännu mer uppeggad.

Jag intervjuade några unga EDL-anhängare som inte kunde ge några djupare orsaker till varför de valt att marschera, annat än att muslimerna håller på att ta över Storbritannien och att det är upp till EDL att värna om brittiska värden. Vad dessa brittiska värden bestod av blev aldrig riktigt klart.

Det var tänkt att lördagens marsch skulle gå till Whitechapel där en av Europas största och äldsta moskéer finns. En moské som byggdes med hjälp av judiska och brittiska pengar i slutet av 1800-talet. Den mulimska befolkningen i Whitechapel har bott där i generationer och under kravallerna i London skyddade de sina kvarter. De är lika mycket britter som EDLs anhängare. Men högermedierna i Storbritannien har gjort det lätt att skrämmas av det annorlunda. Det är snart tio år sedan 9/11, under de tio åren har muslimer förvandlats till något hotfullt.

Hatet i Storbritannien riktast innåt. Det är ett land som har problem att hitta sig själv i det moderna Europa. Högerretoriken går från EDL:s hatiska grymtande till salongsdiskussioner om vart den brittiska identiteten försvunnit nu då impriet bara är en skugga av sitt forna jag, nu då det bor så många invandrare i landet.

Det är lätt att fördöma något så hatiskt och våldsamt som en EDL demonstration. Det är svårare att förstå konsekvenserna av att myndigheterna dragit in sitt stöd till flera muslimska organisationer. Och det är svårare att handskas med en obestämd rädsla om mannen bredvid dig på tunnelbanan läser Koranen och glömmer sin ryggsäck efter sig.

Hackney brann och elden spred sig. Croydon blev nästa offer. Bilder på BBC av ett brinnande inferno som en gång varit en familjs och 15 anställdas leverbröd. En möbelaffär som funnits i Croydon i fem generationer. Borta. Bara på grund av att några ungdomar bestämt sig för att det i natt var deras tur att ställa till med problem.

Tur att vi flyttat till Notting Hill, tänkte jag. Samtidigt som familj i vänner ringde för att kolla att att vi var okej. En stund senare sprang en man ner för vår gata och ropade högt. Det lät som om han slog sönder bilfönster. Det tog en stund att reagera. Men så småningom började alarm tjuta. Det luktade rök. Vilda rykten gick på twitter. Ungdomar med macheter patrullerade på Notting Hills gator. En bil hade tänts på eld. En dyr restaurang hade plundrats och kunderna rånats. Kan det verkligen vara sant? Vi satt kvar i lägenheten och lyssnade. Samtidigt som BBC rapporterade att kravallerna spridit sig runt hela London. Nästa dag såg vi sönderslagna skyltfönster och igenbommade butiker på vägen till tunnelbanan.

Jag har aldrig känt mig otrygg sedan jag flyttade till London. Jag har gillat att fattiga och rika områden ligger sida vid sida. Att kommunägda bostadsområden klämts in i rikare stadsdelar. Att det ofta tycks finnas en så stark gemenskap i Londons alla olika små kommuner. Men var fanns den gemenskapen i går? Då ungdomar gick ut på gatorna för att vandalisera och plundra sina egna områden, sina egna butiker och sina egna hem.

Vi Londobor har vaknat upp i en stad med sönderbrända stadsdelar. En stad som förvandlats till en krigszon. Och vi älskar London lite mer. Liksom alla kriser stärker det här banden mellan invånarna. Vi frågar oss varför det fått gå så här långt? Och vi gör vårt bästa för att bygga upp staden igen.

Det är ännu för tidigt att säga vad det här innebär för London. Det är för tidigt att hitta alla svaren på varför ett så obegripligt, självdestruktivt våld brutit ut i en stad där olika samhällsklasser och kulturer hittills levt sida vid sida.i harmoni. I dag kan London bara andas, sopa upp glassplittret på gatorna och hoppas på en lugn natt.

Webbtext för Svenska YLE.

Den som var mest högljudd var Rizwaan, en muslimsk kille från Nottingham. Han gick omkring i palestinasjalar och tyckte att Tony Blair borde hängas för sina krigsförbrytelser. Eftersom han var en undergraduate och universitetet var ganska liberalt fick han gärna uttrycka sina åsikter. För några år sedan fick jag höra av en bekant att Rizwaan fängslats för att han laddat ner al Qaidas träningsmanual från USA:s justitieministeriums hemsida. Manualen skulle användas för hans doktorsavhandling. Rizwaan hölls fången i sex dagar och hans tutor höll på att deporteras. Det är ju så det brukar gå till i demokratiska länder.

I dag har den brittiska inrikesministern Theresa May sagt att myndigheterna måste ta i med hårdhandskarna mot muslimsk radikalism vid landets universitet. Där utbildas och rekryteras nya terrorister skriver högermedierna. David Camerons regering har redan dragit in stödpengar till olika muslimska samfund och organisationer som de tycker att är “för radikala”.

Att ytterligare segregera och skuldbelägga landets muslimer kommer knappast att göra saken bättre. Att fängsla studerande och lägga band på debatten vid landets universitet är heller ingen snilleblixt. De muslimer jag lärde känna i Manchester var radikala. Många av dem föraktade brittisk kultur. En grupp tjejer jag intervjuade sade att de gärna skulle flytta till Mellanöstern, där de var beredda att dö för sina bröder och systrar. Är det grogrunden för terrorism, eller är det unga människor som försöker definiera sin identitet i ett land som inte vill acceptera dem?

Jag har en kompis som deltagit i otaliga protestmarscher i London. Han umgås med anarkistgrupper, har dykt upp i tidningsartiklar om radikala studenter och är i allmänhet arg på både den brittiska staten och polisen. Han skulle inte ha något emot kaos och anarki. Han finns antagligen på polisens listor över aktiva demonstranter. Men han får fortsätta som förut. Han får demonstrera utan att fängslas, han får publicera radikala texter utan att censureras, därför att han är vit, britt och hör till medelklassen. En brittisk muslim i samma situation skulle inte ha kommit så lätt undan.

Åt jag en mumsig cupcake på Bea’s of Bloomsbury och förberedde min intervju om super-injunctions vid City University.

Vid universitet fanns en vacker liten park där jag såg ett franskt par cykla omkring på enhjulingar och en man läsa the Telegraph och lyssna på opera i en sliten nissan. Under intervjun gick brandlarmet på universitet och vi tvingades gå till en annan byggnad. Efteråt skvallrade jag, professorn och personalen vid receptionen om välbetalda jobb i London. Tydligen tjänar en barrister’s clerk (typ sekreterare) ofta mer än en advokat, om man får tro skvallret.

På kvällen gick jag till min kompis Dans utställning vid the Hoxton Square Bar and Grill där jag drack en hel del gratis gin och pratade om politik och DSK med fransmän.

Det kan löna sig för londonbor att börja prenumerera på Dans nyhetsbrev… han sponsras nämligen av ett ginbolag som ofta bjuder på gratis drinkar.

På lördagen tog jag ledigt och tillbringade en och en halvtimme på olika bussar för att ta mig upp till Hampstead Heath för årets första dopp vid vackra Ladies’ pond. Det är inte helt lätt att hitta fram. Den lilla sjön är omringad av lummiga träd och en massa kvinnor i olika åldrar springer omkring topless. Gerry var smått avundsjuk över att han stannat hemma och tittat på cricket istället.

Vattnet var passligt kallt så jag kunde känna mig stolt och finländsk över att ha simmat så tidigt på sommaren. Låg i solen och brände armarna, men njöt ändå.

Jag tillbringade några eftermiddagar här då vi ännu inte hade internet i lägenheten. Trevlig internationell personal som trollar fram goda sojalatten hur snabbt som helst. Lite obekväma stolar, men gratis internet. Kul stämning om du inte känner dig hotad av stora planscher som påstår att 9/11 var en konspiration som orsakades av USA:s regering. Intressant musikkombination. En dag var det dubstep som gällde, nästa dag Madonnas Like a Virgin (och personalen sjöng med).

* Utanför kaféet går det enligt min brasilienska kompis att köpa de bästa mangofrukterna EVER. Till och med nästan bättre än mangona i Brasilien. Har ännu inte testat.

2. The Cow, 89 Westbourne Park Road

Oh my god, de godaste räkorna jag ätit på länge. Mysig liten pub längs med trafikerade och omysiga Westbourne Park Road. Retrostämning och en ovanligt lovande meny. Specialiserar sig på fisk och skaldjur. Vi beställde en tallrik med ostron, räkor whelks och winkles (typ havssniglar, som jag inte åt… de var sega sa Gerry). Räkorna var däremot super. Lärde mig att man enligt traditionen ska dricka Guinness med sina ostron.

3. Holland Park

Magiskt vacker park, där det går att känna sig både ensam och borttappad eller harmonisk och naturlycklig, beroende på humöret. Finns en liten japansk trädgård med en fiskdamm. Måste ännu utforska.

4. Trailer Happiness, 177 Portobello road

Hawaii/James Bond-inspirerad bar med smått dyra men goda cocktails. Till skillnad från barerna i östra London är här tomt under veckodagar. Själva baren ligger i en källare, så utan andra gäster kan det kännas lite ödsligt. Första besöket var under en kompis födelsedag, då passade ödsligheten perfekt och vi tog över baren. Pluspoäng.

* Vi har nu alltså bott i här i ungefär tre veckor. Jag känner mig ännu lite borttappad. Här finns två dimensioner. Till den ena hör lyxbilarna och de välsminkade mammorna i obestämd ålder, med gympumpade armar och dyra märkeskläder. Till den andra hör de gamla hippierna, de slitna rastakaféerna, turistbutikerna och de kommunala bostadsområdena. Jag saknar östra London och mina lokala kaffeställen där personalen kände igen mig. Där var jag ännu en ung medietyp med slarviga vintagekläder och laptopen i väskan. Här känns det som om jag måste klä upp mig innan jag går ut på gatan. Kanske jag bara är paranoid. Men just nu skrämmer lyxmammorna mig en aning.

En bok kan ändra mycket. Då jag var 17 läste jag Emotionally Weird av Kate Atkinson för första gången. Boken handlar om Effie som studerar litteraturvetenskap i 70-talets Dundee och har en hippiemamma som bor ute på en ö i den skotska skärgården. Efter det ville jag bo på en skotsk ö. Jag ville vakna upp och se havet varje morgon, ilskna vågor, ordentligt med vind, stormmoln. Några år senare satt jag på första våningen i Böle och laddade upp arkivmaterial till YLE:s webbsidor. Då tittade jag igenom en serie om Finlands fyrar och längtan föddes igen. Tänk att få bo på en fyr, att isolera sig från omvärlden och skriva böcker i halogenljus.

Nu brukar folk reagera ganska olika då jag berättar för dem om den här drömmen. De flesta skrattar. “Du skulle bli tokig efter två dagar”, säger de som känner mig. Öar kan visserligen vara besvärliga, de är inte helt lätta att ta sig ifrån. Och jag tycker om att vara rörlig. Färjorna går då de gör, du kan inte plötsligt bestämma dig för att åka. Det andra problemet är att jag tycker om spänning, äventyr, storstadsliv. Jag tillbringade största delen av mina tonårsår med att längta bort från en småstad och en stor del av mina studierår med att längta till större städer än Helsingfors. Nu har jag alltså landat i London. Större än så går det inte riktigt att bli i Europa. Och vad gör jag, jo jag sitter och dagdrömmer om isolerade skotska öar.

Ibland smyggooglar jag efter hus på Orkney. Jag läser webbsidor om hur man ska göra om man flyttar ut till mitt i ingenstans. Lättast är att googla “moving to Orkney”… vilket tar dig till sidan movingtoorkney.co.uk. Det är alltså inte särskilt många som flyttar upp norr, istället flyttar skottarna söderut.

Det är ganska lustigt att jag efter omkring tio år av skottlandslängtan nu dejtar en skotte. Jag har visserligen aldrig sett honom i kilt, men man kan ju inte få allt här i världen. Tack vare honom har jag kunnat börja utforska Skottland. Genom hans familj får jag chansen att verkligen bekanta mig med ett land som är otroligt spännande.

London är ännu en hållplats (men det är inte helt klart vart det är tåget är på väg). Jag har en tendens att bli rastlös, som tur finns det en pojkvän, vänner och ett jobb som får mig att lägga band på mina snusmumrikinstinkter. Det finns de som hoppar från partner till partner och alltid tycks välja motsatsen till det de haft förut. Samma förhållande tycks jag ha till städer. Alltså längtar jag nu till orörd natur, tystnad, lugn. Om jag hade ca två miljoner pund kunde jag få precis det. Ön Taransay är nämligen till salu! Kanske bättre att planera in en semester…