Londonlotta

Publicerades i Volt 2010

Ur västerländska ögon verkar Sydafrika nästan som en europeisk del av Afrika. Landet har under de senaste sexton åren kämpat mot segregation, mot våld och fattigdom. På ytan ser de ut att ha vunnit. Och nu får sydafrikanerna möjlighet att visa upp vad de åstadkommit efter apartheids fall. Världens ögon riktas mot de nya arenorna och transportsystemen och de enorma polissatsningarna inför sommarens fotbolls-VM. Men är landet redo? Nej, säger Jonathan Liebmann och Bobo Makhoba. Den ena bor i en lyxig takvåning i centrum, den andra i ett litet rum i slummen. Men båda hoppas på en bättre framtid för sitt land.

För några år sedan vågade få röra sig i Maboneng i Johannesburgs centrum. Gatorna var mörka och fyllda med skräp. Slitna tomma fabriksbyggnader väntade på att rivas eller på att bli ockuperade. De som hade tillräckligt med pengar att hålla sig borta gjorde det. Verkliga och påhittade faror lurade bakom varje gatuhörn. Men inte längre, för det är här 27-åriga Jonathan Liebmann hoppas bygga sin dröm.

Så här långt har myndigheterna hjälpt mig, säger Jonathan och pekar på nya fina trottarer med palmträd och jämna röda kullerstenar. Sedan tog deras pengar slut och nu måste jag betala för trottoarerna i nästa kvarter.

Jonathan håller på med ett ambitiöst projekt. Han vill förvandla en av byggnaderna i området till ett lyxigt konstnärskollektiv. Och det är bara början. Han har redan restuarerat en gammal lagerlokal som nu fungerar som konstgalleri, kafé och ett ställe där stadens trendiga elit kan samlas.

Jonathan ger ett intensivt intryck och ser ut som om han kunde ha stigit ut ur en amerikansk såpopera. Hans fru påminner om en mörkhårig Paris Hilton och drar blickarna till sig på byggplatsen där paret också bor. För många verkar de ha allt. Men utmaningarna blir större och Jonathan hoppas kunna köpa upp en hel gata i Maboneng.

Det här är bara möjligt i ett land som Sydafrika. Eftersom myndigheterna inte vill blanda sig i och ger mig full kontroll, kan jag göra precis vad jag vill här i området.

Jonathan har levt för entreprenörskap sedan tonåren då han började driva nattklubbar och tvättomater i Johannesburgs innerstad. Efter det har större och större projekt följt. Nu vilar hela hans framtid på om projektet i Maboneng blir en succé eller inte. Men han verkar inte grubbla. Då han står på takterassen på sin nya byggnad och pekar ut över området, verkar det som om han pekar ut över sitt imperium.

Men för Jonathan är det inte bara tanken på ett fastighetsimperium som lockar. Han hoppas kunna starta en rörelse som kommer att få folk att flytta tillbaka till Johannesburgs innerstad, ett område som under de senaste 16 åren förvandlats till en slum.

Efter apartheids fall skedde en massflykt från Johannesburgs innerstad och i flera år var centrum ett slags ingemansland med ockuperade kontorsbyggnader och mörka gator. Vissa delar av staden fick ett så dåligt rykte att inte ens polisen vågade röra sig där. Kriminella gäng styrde och ställde.

Johannesburg är en artificiell oas mitt i ingenstans. Den byggdes efter att en guldrush ledde en ström investerare och gruvarbetare till staden för över 120 år sedan. Här finns inget hav, inga floder, inga landmärken förutom de dystra bergen av gruvlämningar som omringar staden. Men också de håller på att försvinna och sanden skiftas igen med ny teknologi som ska kunna utvinna ännu mera guld. Inget kan alltså stoppa den här monsterlika staden från att sprida ut sig över ett ännu större område.

Då centrum blev ett förslummat ingemansland började medelklassen bygga stora förortshus längre och längre ut längs med stadens många landsvägar. Gårdarna blev flottare, simbassängerna större och murarna högre. Men Jonathan Liebmann vill locka tillbaka människorna från förorterna.

Det känns som om den vita medelklassen hela tiden lever med en fot ute ur landet, de flesta pratar om att någon gång emigrera, säger Jonathan.

Enligt honom är isolationen i förorterna ett tecken på att folk inte vill bo i Sydafrika, inte i det verkliga landet som finns här. Istället försöker de skapa ett låtsassamhälle bakom stängsel och höga murar. Han tror att en flytt tillbaka till centrum skulle få folk att börja uppskatta sin stad och sitt land igen.

Varför bygger vi nya hus då vi har hundratals tomma byggnader i centrum, undrar Jonathan. Det är ett väldigt oekonomiskt och oekologiskt stätt att tänka.

Jonathan varnar att en vattenkris snart kommer att drabba staden om monsterprojekten fortsätter i förorterna.

Vi drar el och vatten allt längre och längre bort och det blir tungt för systemet att klara av. Vi har redan en gång haft en elkris, snart kommer vi ha en vattenkris om det här fortsätter. Jag förstår inte varför vi inte drar nytta av den infrastruktur vi redan har.

Det finns gott om infrastruktur i Maboneng, men inga människor. På natten är gatorna tomma och det enda som hörs är syrsor och sirener. Men om det finns tillräckligt med vatten, el och husrum i Johannesburgs innerstad så är situationen en annan i Soweto. Kontrasten till de nyligen restuarerade gatorna i Maboneng kunde inte vara större. Också i Soweto har myndigheterna försökt, men inte tillräckligt.

Vägen in till Soweto är nyasfalterad. Längs med den ligger områdets glänsande stolthet, Maponya Mall, landets största och nyaste shoppingcenter. På ytan ser det ut som om Soweto är på väg upp. Från luftkonditionerade turistbussars fönster verkar området fyllt av hopp och leende barn. Men då man kör in i de små labyrintliknande distrikten är verkligheten en annan.

Det är omöjligt att ta sig fram här utan en lokal guide. Anonyma gator slingrar sig fram mellan låga bostadshus i tegel. Här finns inga höga murar och stängsel som i förorterna. Det här är ett medelklassområde i Soweto. Rummen i husen här är ungefär lika stora som en garderob i Johanneburgs vita medelklassförorter. Och i ett de rummen bor Bobo Makhoba.

Bobos rum ligger på en bakgård bakom hans systers hus. Han är ogift och blir uppassad av sin syster. Hon lagar hans mat och tvättar hans kläder. Men Bobo är en upptagen man, han är ungdomsledare för en grupp som kallar sig SECC, Soweto Electricity Crisis Committee. De är en samling guerillaelektriker som åker runt i kåkstäderna kring Johannesburg och kopplar upp folk till elnätet.

Utan el förblir största delen av Soweto en mörk slum med parrafininpyrda hus och en befolkning som har allt svårare att ta sig upp ur fattigdomen och in i det moderna samhället. Bobo anser att myndigheterna inte gjort tillräckligt för att förse alla med el och han vill koppla upp hela Soweto, också dem i området som inte har råd att betala. Det är olagligt och kopplingarna är inte alltid säkra. Men då omkring en miljon av invånarna i staden lever utan el finns det få andra lösningar. Bobo berättar att Mandelas parti ANC lovade att ge alla tillgång till rinnade vatten och el då de tog makten 1994. De har inte hållit sitt löfte.

Under apartheid hade vi tillgång till relativt billig el. Efter att ANC tog makten steg priserna enormt, speciellt för oss här i Soweto. Få har råd att betala sådana priser och elräkningarna bara steg. Till sist började de koppla bort oss från elnätet.

Bobo och hans elektriker var trötta på att inget hände och bestämde sig för att ta saken i egna händer.

Folk måste ha el, det är en mänsklig rätt, speciellt de äldre människorna i området som sällan har råd att betala sina elräkningar, säger Bobo.

I de fattigare områdena i Soweto, där plåtskjulen trängs bredvid varandra och blandrashundrarna springer besökare i hälarna, syns de olagliga kopplingarna direkt. De sträcker sig som ett virvarr ovanför hustaken och dåligt isolerade svarta ledningar hänger i ögonhöjd ovanför dörrarna. I finländska ögon ser det direkt livsfarligt ut, men invånarna känner att de inte har något val.

Bobo lever ensam i sitt lilla rum i Soweto. Hans stora passion är jazz och han har en stor musiksamling på sin dator. Han verkar blyg, men blir ivrig så fort han börjar prata om politik, om allt myndigheterna lovat men inte gjort för hans folk. Bobo och SECC är inte de enda som reagerat. Runt om i Sydafrika har våldsamma demonstrationer brutit ut i flera kåkstäder. Omkring 14 procent av landets invånare bor i kåkstäder eller ockuperade hus. För dem är det en katastrof att myndigheterna spenderat omkring 1 miljard euro på sommarens Fotbolls-VM, men inte gjort något för dem.

Landets rika kommer igen att bli lite rikare, men inget kommer att ändra för oss här i Soweto, säger Bobo.

Inne i centrum ser Jonathan fram emot fotbolls-VM. Hans byggnad kommer förhoppningsvis att stå klar i tid för öppningsceremonin i juni och på den översta våningen kommer några lyxiga hotellbostäder stå redo att ta emot gäster.

För dem som har råd kommer Jonathans byggnad att erbjuda modernt lyxigt konstnärsboende med en biograf på bottenvåningen och en bar, ett teleskop och utrymmen för yogalektioner på takterrassen. Stadens kulturelit har redan börjat köpa upp bostäder i huset. De nya ägarna kan räkna med stora vackra badrum med skinande vitt kakel och stora badkar. Bobo Makhoba och många andra invånare i Soweto använder fortfarande utedass. De är trötta på att inget tycks ändra för dem. De har sett apartheiregimen falla, Mandela ta makten och ersättas av politiker som verkar mer måna om att köpa nya Mercedesbilar istället för att pumpa pengar in i landet.

För Bobo och hans guerillaelektriker är ett kommunistiskt samhälle lösningen, de vill ge alla tillgång till gratis elektricitet och vatten. Och ända tills myndigheterna börjar hjälpa de fattiga i Soweto, tänker de fortsätta ta saken i egna händer. Största delen av området betalar inte för sin el. Det må vara olagligt, men betyder mer pengar för mat och andra nödvändigheter. Myndigheternas försök att inhysa de allra fattigaste i socialbostäder har inte gått hem. Lägenheterna har ofta en betalmätare. Också där har Bobo och hans elektriker varit framme. De vill bli ett slags moderna Robin Hood för landets fattiga. I en sådan jämförelse blir sådana som Jonathan sheriffen från Nottingham, som tar från de fattiga och ger åt de rika. Men det är en analogi som inte riktigt håller i ett land som Sydafrika. Vad Bobo har valt att göra för utslagna invånare, gör Jonathan för byggnader. Han må ha möjligheten att leka kung över sitt område i Maboneng, men samtidigt återvinner han byggnader och land som annars skulle ha förfallit.