Londonlotta

Publicerades i Jakobstads Tidning, 2006

Det var en gång tre systrar. De levde ett isolerat liv mitt emellan den vilda, ensliga heden och en liten instängd by. De bodde bredvid en gravgård och deras liv var långt ifrån lyckliga i alla sina få dagar. Men systrarna hann skriva ett antal böcker och dikter som gjort att de i dag hör till världens mest älskade författare.

En känsla av ensamhet och frustration hänger i luften. Bland Haworths alla juldekorationer och turister på jakt efter afternoon-tea skymtar fortfarande en känsla av isolation och mörker. Byn har i århundraden legat ensam, på gränsen till Yorkshires hedar. I dag ligger staden Bradford nära, men hedarnas öde stillhet påverkar fortfarande byn. Här växte systrarna Brontë upp i början av 1800-talet. De levde, skrev och dog i samma hus, den dystra gården som ligger mellan byn och hedarna.

Huset tornar upp sig bakom Haworths kyrka och är i dag ett museum som ägs av The Brontë Society. Tidigare fungerade huset som prästgård, men mot mitten av 1900-talet blev antalet nyfikna turister för stort och kyrkan sålde huset. Mycket i dagens Haworth vittnar om systrarnas närvaro. Speciellt turistbutikerna som lockar med sina färgglada fasader. Det finns både Brontë-tehus och Brontë-presentbutiker. Men ju närmare man kommer systrarnas sanna förflutna, desto mörkare blir turistattraktionerna. Själva prästgården, The Brontë Parsonage, är en aning kuslig skapelse. Trots att huset står nästan mitt i byn verkar det isolerat, ensamt. På två sidor omges det av en gammal gravgård där stenarna lutar mot varandra och höstlöven dolt alla stigar. Runt omkring sträcker nakna träd ut sina grenar i ett försök att dölja lite av missmodet i sin omgivning. Huset ligger ett stenkast från kyrkan och klockorna ringer med ihåliga toner. Ibland blandas deras klang med skränet från de kråkor som slagits sig till ro bland träden kring gravgården.

Det är inte svårt att föreställa sig att 1800-talets mest chockerande och omtyckta romaner skrevs i den här miljön. Omgivningen lockar till kreativitet eller galenskap. Systrarna Brontë levde så gott som isolerade i prästgården och tillbringade sin barndom med att bygga upp sagovärldar kring sina tennsoldater. Som vuxna gav de först ut en gemensam diktbok för egna pengar under pseudonymerna Currer, Ellis och Acton Bell. Samtidigt började de arbeta på sina första romaner. Storasystern Charlotte refuserades flera gånger men blev en litterär sensation med den smått självbiografiska ”Jane Eyre”. Mellansystern Emily skrev bara en roman, den passionerade och tagiska ”Svindlande höjder” som fick det brittiska etablissemanget att sätta teet i vrångstrupen. Lillasystern Anne blev minst känd av de tre och försökte sig på att kommentera sociala frågor i romanen ”Agnes Grey”.

Tre världskända systrar
Deras böcker är i dag älskade runt om i världen, något som den strida strömmen turister till The Brontë Parsonage vittnar om. Tragiken i både böckerna och systrarnas hemtrakter tycks ha en speciell dragningskraft. Anne Mawer arbetar som museiassistent i prästgården och berättar att antalet besökare ökat stadigt de senaste åren.
- Vi får turister från hela världen. Hur de alla hittar hit har jag ingen aning om. Men just nu håller vi på att översätta våra broschyrer till ytterligare några språk, säger hon och pekar på en hylla där det redan finns information på japanska, italienska, franska, tyska och koreanska.
Anne berättar att flera japanska turistgrupper besöker museet och att de alltid är väldigt andäktiga.
- Vi brukar få blombuketter skickade från hela världen på systrarnas födelsedagar och dödsdagar, det är många som reagerar väldigt emotionellt på att vara här.
Hon tillägger att folk börjat gråta i huset vid flera tillfällen eftersom de påverkas så starkt av atmosfären.
- Prästgården har en väldigt speciellt atmosfär och det finns folk som inte alls kan gå in i vardagsrummet, det blir bara för mycket för dem. Det var där som systrarna skrev de flesta av sina böcker. Det var också där Emily dog.
Vardagsrummet är litet och ligger nästan direkt till vänster då man stiger in i huset. Fönstret vetter mot kyrkan och i ena ändan av rummet står en grön soffa. Bredvid soffan finns ett plakat som berättar att det var just här, på exakt denna soffa som Emily Brontë dog i tuberkulos 1848. Hon blev bara 30 år gammal och vägrade berätta åt någon att hon var sjuk före dagen då hon dog. Stämningen i rummet är tung, luften känns tjock och luktar damm och gamla möbler. Det är inte svårt att föreställa den döende Emily på soffan. Anne säger själv att hon ibland kan känna en närvaro i huset.
- Människor som är känsliga för sånt brukar inte tycka om att gå in i vardagsrummet. Senast i går vägrade ett par besöka rummet.

Systrarna lever kvar i gården
Anne är inte den enda av de som jobbar på museet som känner av prästgårdens speciella atmosfär. Stephen Whitehead har arbetat på museet i tio år och ser ut som en klassisk engelsk gentleman. Han verkar vid första anblicken inte vara en man som tror på vålnader, eller ens på fantasins mäktiga kraft. Men det intrycket visar sig vara fel.
- Jag känner mig ytterst priviligerad att få jobba på museet. Huset här är en överlevare och en viktig del i att hålla systrarnas minne vid liv, säger han.
Stephen visar sig vara ett sant Brontë-fan och studerar och tolkar deras verk som hobby. Hans favoritsyster är den envisa och självständiga Emily.
- Hon var den enda som lyckades skaka av sig den vardagliga världen och gå in i något annat. Jag skulle vilja kalla henne en sann mystiker, säger Stephen.
Han tillägger att alla systrar visserligen hade fina egenskaper, men att de också var väldigt olika varandra och hade tre olika inställningar till skrivandet.
- Charlotte var mycket engagerad i den politiska världen och kvinnors rättigheter. För henne var också det inre själslivet viktigt. Anne riktade också in sig på det politiska och på att kommentera samhället. Emily däremot litade fullständigt på sin egen fantasi och tillät den att komma i kontakt med naturen omkring henne. Hon förstod det intensiva och isolerade livet på heden på ett sätt som ingen av hennes systrar gjorde.
Stephen berättar att systrarnas liv var mycket tragiska, men inte olyckliga.
- De ville komma bort från misären och inskränktheten i byn. De hade alla fått en god utbildning och det skiljde dem från resten av byborna.
Han berättar att systrarna tvingades börja arbeta som guvernanter, eftersom kvinnor med utbildning inte hade något annat val och eftersom deras chanser att bli bortgifta var ganska små.
- De hade inte så många egna val i sina liv.
Stephen blickar ut mot gravgården och berättar att många av systrarnas verk chockerade den litterära världen.
- De skulle ha varit mycket chockerande om de var skrivna av män. Det var på den tiden nästan ofattbart att de skrivits av kvinnor.
Han tillägger att speciellt ”Svindlande höjder” ansågs vara groteskt chockerande och vulgär. Men säger att Emily i boken lyckades komma i kontakt med något transcendentalt och mytiskt. Något som Stephen själv verkar söka efter i sitt jobb i prästgården.
- Bäst tycker jag om att vara ensam i huset, då känner jag att det finns en del av dem kvar här. Det är då man får kontakt.

FAKTA// Systrarna Brontë

Charlotte Brontë blev mest framgångsrik av de tre systrarna. Hon föddes 1816 och dog 1855. Hennes mest framgångsrika roman är Jane Eyre, som blev en riktig bästsäljare då den gav ut. Hon har också skrivit romanerna Shirley, Villette och Professorn.

Emily Brontës mörkt passionerade roman Svindlande höjder skapade stor uppståndelse då den gavs ut. Emily var familjens enstöring, men följde ofta storasyster Charlotte i fotspåren. Båda reste bland annat till Belgien för en kort tid för att utbilda sig till guvernanter. Emily föddes 1818 och dog 1848.

Anne Brontë är lillasystern som aldrig riktigt nådde upp till samma framgång som sina två äldre systrar. Hon föddes 1820 och dog 1849, ett år efter Emily. Hon är den enda av systrarna som inte är begravd i hembyn Haworth. Anne skrev romanerna Agnes Grey och The Tenant of Wildefell Hall.