Londonlotta

På måndagen filmade och klippte jag mitt första TV-inlägg alldeles själv. Det gick bättre än jag trott. Båda mina intervjuobjekt pratade oavbrutet. Jag vet inte om det berodde på att de var nervösa, att jag var nervös eller att jag helt enkelt lyckats hitta två män som älskade att prata. Då jag säger oavbrutet menar jag verkligen en ström av meningar utan pauser eller uppehåll, hopp från ämne till ämne, omöjligt att avrbyta och ställa en fråga, lägga upp och fiffla med kamerautrustningen i 10 minuter utan att få en syl i vädret – oavbrutet. Jag var lättad. De var de perfekta intervjuobjekten, jag behövde inte bry mig om kallprat eller nervös tystnad under tiden jag förvirrat stirrade på ljudinställningarna. Intervjuerna gick bättre än jag kunnat hoppas på, allt jag behövde göra var att trycka på rec och lägga mikrofonen under näsan på mina intervjuoffer.

Jag bär på en hel del TV-bagage från mina grönare år som journalist. Det är ett medium jag förhåller mig kyligt vaksam till. TV är den journalistiska åsnan. Tekniken kan strejka och trots att deadlinenstressen ringer i öronen spelar det ingen roll, klipprogrammen renderar i sin egen takt, datorer kraschar och överföringar misslyckas, formaten är fel och vägrar anpassa sig efter varandra. Det är ett enda långt GRRRR att kämpa med envis teknologi. Dokumentärfilmning är långsamt. Oändliga dagar där intervjuobjekten upprepar att gå in och ut genom dörrar, stänga dörrar, ringa på dörrklockor, vandra längs med korridorer, allt för att få de där nödvändiga klippbilderna. Suck. Jag är van att beskriva, att banda i huvudet. För TV måste allting bandas på riktigt. Det gör mig smått kallsvettig.

Men det är också roligt. Det är roligt att fånga ögonblick och pussla ihop dem efteråt. Jag närmar mig filmandet med försiktig självsäkerhet. Kameran har en egen vilja, men jag ska tämja den. Det är dags att kavla upp ärmarna och för en gångs skull tackla det här mediet.

Jag jobbade som reporter på TV-nytt i min ungdom (läs: 2007-08). Det var utmanande, spännande och ibland så stressigt att jag var övertygad om att min hjärna kraschade till en mental blue screen of death. Jag var rädd ibland. Rädd för att inte möta mina deadlines. Rädd för att min finska inte var tillräckligt bra att göra intervjuer. Rädsla kan göra unga journalister fruktansvärt produktiva. Men personligen tycker jag att jag gör bättre inslag då jag inte är rädd. Jag dricker också betydligt mindre kaffe.

Innan min tid på TV-nytt hade jag tre månader av TV bootcamp bakom mig i Sydafrika. Med bootcamp menar jag några veckor framför kameran för att göra “underhållande” intervjuer om kött då jag knappt visste vilken ända av mikrofonen jag skulle hålla i. Här fanns det inte tid att vara rädd. Slutresultatet blev vad jag i dag kallar intressant. Men den kollektiva talangen i mitt team lyckades vaska fram en slutprodukt som vann priser och tydligen fortfarande skapar debatter bland yngre generationer av bootcampelever.

Att lära sig att stå framför kameran är som att lära sig ett främmande språk, det behövs en handfull förnedrande ögonblick för att du ska sluta bry dig.